Om man som jag har ett handikappat barn och tycker att han inte alltid tas om hand på fritids som han borde, då blir man så jävla besviken och trött på deras patetiska beskäftighet.
Jag har många, många gånger kommit och hämtat honom då han är helt ensam i kapprummet med stängda dörrar till resten av fritids, eller ensam i ett litet rum, eller ensam i något lekrum.
Tycker jag då att jag har skyldighet att söka upp personalen och säga -Hejdå, nu går Noah hem!
Nej, så fan heller att jag känner för att göra det!
What goes around comes around.
Idag fick jag ropat efter mig: -Och vem sa ni hejdå till?
Jag sa att ingen brydde sig om Noah så det verkade inte finnas någon anledning till det.
-Det måste du göra ändå!
Nej, ärligt talat, det måste jag inte.
Och så är det att vara en sån där besvärlig person. Man går och är förbannad alldeles för lång tid efteråt. De där jävla människorna ska väl inte få förstöra min fritid heller! Som riktigt kletig spindelväv, klibbar det fast i hjärnan. Tvi.
4 kommentarer:
Jag som inte ens har några barn blir alldeles mållös, sitter han ensam och väntar på dig - med stängda dörrar?
Det låter inte klokt, inte undra på att du är sur.
Åh, vad ledsen jag blir! Hur känner Noah? Jag tycker det liknar mobbing av ett litet barn - och det är vuxna som mobbar dessutom. Har personalen någon förklaring till varför de väljer att göra så här?
Vi ses snart!
Kram UllaBella
Tvi!
Tack för att ni är med mig : ) Personalen gör ALDRIG fel, det vet ni väl!
Skicka en kommentar