Konstig

Jag jobbade i en kiosk en gång i världen. 

Ett minne därifrån är den gången en tjej som bara var två år äldre än jag, kom för att handla cigaretter. Hon var med barn. Hade en röd tajt täckjacka och en marinblå toppluva nedtryckt över det otvättade håret. En lång stickad halsduk släpade nästan i marken. Såg allmänt osund ut. Jag trodde länge efteråt att hon nog hade blivit lite konstig i huvudet. Hon hade ju faktiskt en bror som hade blivit det. Konstig i huvudet.

När jag ska hämta mitt barn på fritids är jag klädd i en svart bomullsklänning, svart kofta och ett par slappa vita linnebyxor. Skönt i hemmiljö, men att gå ut i? Vita linnebyxor utomhus på vintern känns liksom väldigt fel.

Eftersom jag inte orkar byta om till något vettigare, så stoppar jag de vita byxbenen i ett par stövlar med högt skaft.

Nu har jag alltså kosackstuk på brallorna istället. Och så en svart klänning över.

Tar på mig den röda linnekappan som når till knäna ungefär. (Förvisso är den dubbelsydd, men absolut inte fodrad. Jag lyckas aldrig klä mig i vinterkläder, trots att det bevisligen blir vinter och kallt varje år.)

Just det, nu ser man en del svart klänning och en del vita byxben som lyser fint under kappan mot de svarta stövlarna. Toppar detta med neddragen svart mössa över skitigt hår och en stor gråvit halsduk runt halsen. Nu ser jag ut som en som inte bryr sig om hur hon ser ut när hon går ut. 

Kanske lite tokig till och med?

Men vem fan orkar klä ut sig för att cykla till en skola som ligger två minuter bort?

Det var kanske så hon tänkte också; den blivande mamman?

Men lite knasig var hon i alla fall eftersom fadern till hennes så småningom tre barn var kändaste KNARKAREN på flera mils omkrets...